SeniorNet 20 – medlemmar berättar



Karin Åkerblom
, medlem nr 20, minns: SeniorNets första år var en intensiv tid. Som medlemsansvarig hade jag många roliga möten med medlemmar, men också med personer som var arga för något fel jag begått. Jag träffade otroligt många spännande, kunniga och intressanta personer.

Vi försökte rekrytera kunniga och entusiastiska äldre, som ville hjälpa till att introducera jämnåriga till datorer och Internet. Det som var nytt var att vi inledde all undervisning med att visa hur man surfar. Andra utbildare började med datorns uppbyggnad och Word och Excel innan man gick över på internet. Vi gjorde tvärtom. För att våra elever snabbt skulle kunna se nyttan och nöjet av internet och datoranvändning började vi med att surfa. Många var de seniorer som lärde sig principer av e-handel genom att beställa blommor på Euroflorist webbsida.

Jag minns en äldre man, journalist på Sveriges radio, som blev överförtjust då han kunde sitta och lyssna på gamla radioprogram som han hade gjort. På Telemuseum på Djurgården i Stockholm fick vi låna datorer och en gång i veckan turades kunniga seniorer om att hjälpa andra att surfa. Vi hade ständigt kö till datorerna. Folk var mycket intresserade av att lära sig om internet. Många hade aldrig sett en dator. En allra första SeniorNet-klubb startades i Saltsjöbaden. Henrik Iversen var initiativtagare till klubben. Han lyckades få en lokal med datorer som HP, Hewlett Packard, hade bidragit med.

Ines Uusmann, då kommunikationsminister och ivrig påhejare av SeniorNet, klippte det blågula bandet som hängde i entrén till klubben. Därefter förevisades SeniorNets hemsida som ordföranden och ”webbmostern” ViviAnn Lundeberg hade gjort. Telia hade försett klubben med internetuppkoppling. Tack vore den webbkamera som klubben fått kunde ministern se och prata direkt med en svensk person som satt i Brighton.

Det var första gången jag såg en webböverföring. Bilden var mycket suddig och talet hackigt, men vi uppfattade allt som sades och var mycket imponerade. Tänk så roligt för alla mor- och farföräldrar att kunna se och tala med sina barnbarn i realtid över stora avstånd i världen! Det hela avslutades med kaffe och tårta dekorerad med @.

I början var all verksamhet i Stockholm. Vi ville snabbt sprida den till seniorer över hela Sverige. Vi arrangerade ett par konferenser med intresserade och kunniga seniorer från hela landet där vi diskuterade SeniorNets idé och utveckling. Med hjälp av dessa fantastiska människor bildades klubbar runt om i Sverige. Det var i dessa klubbar som det stora arbetet skedde. Så småningom uppstod behovet av utbildningsmaterial i klubbarna och vi besökte en uppsjö av företag som i slutet av 90-talet producerade manualer i datakunskap på cd-skivor. De var av varierande kvalitet, men vi valde ut ett par företag som vi kunde rekommendera till klubbarna. Jag tror dock att de flesta klubbarna ordnade sitt eget material.

För SeniorNets medlemmar uppstod snart behovet av en egen dator. Att köpa dator var en relativt dyr och omständlig process. Därför gjorde SeniorNet en noggrann specifikation på en dator och kontaktade olika företag för att ta fram en Seniordator. Datorn skulle levereras förinstallerad med alla nödvändiga program. Man skulle bara koppla in den, starta och börja surfa. Enkelt skulle det vara. Och prisvärt. Vi fick en bra överenskommelse med bl.a. Dell, som sålde Senior-datorer en tid.

När SeniorNet startades 1997 gällde det att så snabbt som möjligt hitta sponsorer som kunde bidra med tekniken. Marta Sandén och ViviAnn Lundeberg ägnade oändlig tid åt att övertyga alla möjliga företag och aktörer att stödja SeniorNet och vår idé ”Äldre lär äldre.” De sponsorer som kom först var lika entusiastiska och hjälpsamma som seniorerna själva: Telia, SEB, IBM, HP, Microsoft; flera engagerade egna projektledare. Och blommorna från Euroflorist, ja, det minns vi alla!

Seve Ungermark:
Ljuva 90-tal! Visserligen hopades ominösa förutsägelser om att den då nya datorvärlden stod inför en totalkollaps. Det hette att programmerare och konstruktörer totalt missat att ett nytt millenium var på väg. Men medlemmarna i SeniorNet Sweden kunde köpa “2000-säkra datorpaket”! För 16.798 kr. Med leverans “ända fram till din dörr”. Nog så viktigt eftersom 15-tumsskärmen var av typen “tjock-TV” och själva HP-datorn ett tungt, stadigt och stationärt plåtskåp. Internminnet var på 128 kB, hårddisken rymde hela 4 GB och till det medföljande Teliamodemet hörde ett treårsabonnemang.

Själv var jag 1997 just på väg att bli pensionär, när jag fångades upp av några starka kvinnor med den driftiga ViviAnn Lundeberg i spetsen. Efter ett långt arkitektliv hade hon åtagit sig inte mindre än tre ordförandeskap: Kvinnor Kan, Radio Q (en alltför kortvarig radiokanal för kvinnor) och SeniorNet Sweden. Organisationerna huserade inledningsvis tillsammans. ViviAnn rationaliserade dessutom sin tillvaro genom att använda ett gemensamt brevpapper.

Som teknikreporter på det som då hette TV2-Rapport hade jag, både i Sverige och USA, upplevt de första stapplande stegen som togs av “hemdatorer”. (Jag har ibland svårt att låta bli att skryta med att jag redan kring 1979 på Apple II-tiden intervjuade Steve Jobs om “persondatorer”. Något år tidigare hade jag rapporterat om San Franciscos allra första datorbutik. Det var inslag gjorda med dåtida teknik och därmed alltför dyra att spara till eftervärlden. Troligen tyckte både vanliga tittare, mina chefer och de s k experterna att det var rolig kuriosa men utan något historiskt värde.)

ViviAnn hade skaffat sig epostadressen webmoster@ kvinnorkan.se. . Det senare kan läsas som orkan — och nog blev det fart när regeringens IT-delegation ställde upp med pengar och Marta Sandén. En mer dynamisk generalsekreterare är det mycket svårt att föreställa sig. Redan 1995 hade jag själv börjat fuska med en egen domän för mitt privata flygintresse.

 

En sorts blogg innan ordet uppfanns. Så det kan inte ha varit svårt att intressera mig för att vara med om att ge SeniorNet en professionell webbplats. Som gammal journalist hade jag inga större svårigheter med innehåll och struktur. Men webb-byråns unga ASP-programmerare visade inte alltid någon känsla för det där med användarvänlighet och anpassning till äldre med total ovana vid datorvärldens umgängesformer.

Vid våra demonstrationer på mässor och bibliotek upptäckte jag också att när vi erbjöd förbipasserande att sitta ner vid tangentbordet, så var de nyfikna nästan alltid av kvinnligt kön. Män höll sig i bakgrunden och var nöjda med att titta på. Än i dag tycks kvinnor vara mer orädda för “att göra bort sig”. När någon på mitt äldreboende kommer med datorproblem är det inte sällan kvinnor utsända av sina äkta hälfter…

Meningen med SeniorNet-webben var ju att knyta samman medlemmarna från Sveriges alla hörn i ett enda stort nav. Mätningar visade dock till min stora besvikelse att majoriteten medlemmar var fullt nöjda med att ses öga mot öga i sina lokala föreningar. Detta trots att vi var långt före både Facebook och Twitter. Men visst förekom livliga diskussioner även rörande “mjuka ämnen” — vi hade t o m en hörna där man kunde vara anonym. Den tekniska Datorbiten, där alla problem löstes med hjälp av experter från Helsingborg och norr ut, blev dock den största succén.

För att ha kontroll över innehållet ritade jag på min Mac upp en stor karta, en s k mind map. Samma dator använde jag också för det dagliga underhållet av webbplatsen. Men inte så länge. Snart hette det om alla småfel som dök upp att de “kom från Seves Mac”. Det kändes så pass tröttsamt att jag faktiskt skaffade mig en liten bärbar PC. Men kodfelen försvann inte! Än idag förvånar det mig att denna urgamla “märkesstrid” kan blossa upp i en datorvärld som nu i princip blivit en enda. Det har egentligen inte hänt så mycket på 20 år…

Ingrid Johansson, Medlem nr 18, minns:

Jag känner mig stolt över att fått vara med och starta upp SeniorNet för 20 år sedan. Det var Marta Sandén som plockade upp mig. På den tiden hade jag startat upp ”Q-NET” Internet på kvinnors villkor.  Jag jobbade också några månader på SeniorNets kansli. Men 1999 flyttade jag och min man till Vence i Sydfrankrike, en dröm gick i uppfyllelse.

När vi kom ner såg jag att här fanns också behov av en SeniorNet klubb. Men hur börjar man? Kerstin Ahlberg (också nyinflyttad) och jag kontaktade kyrkoherden på Svenska Kyrkan här nere och fick god respons. Vi fick låna lokaler.

SeniorNet Sydfrankrike såg dagens ljus och levde vidare under 10 år. En vanlig medlem var en tidigare VD som inte själv använt datorn utan det var sekreterarens jobb. Men nu ville han kunna läsa svenska tidningar, köpa flygbiljetter och ha kontakt med barn och barnbarn med e-post.

Vi hade mellan 20-30 medlemmar. Mycket hände under dessa år på teknikfronten och uppkopplingarna blev snabbare. Ledstjärnan var ”äldre lär äldre”.En extrabonus för mig var möten med dessa tidigare företagsledare och lyssna på deras historia.

Ibland såg jag med avund på SeniorNet-klubbarna i Sverige med egna lokaler, datorer och utbildningslokaler. Men man kan göra mycket med en dator och ett telefonmodem.  Det handlar om att träffas och umgås och lära av varandra.

2009 var vi glada över att ha Marta Sandén på besök i vår klubb.

Hälsningar
Ingrid Johansson

Folke Karlsson minns Seniornet-klubben Södermalm, Stockholm.

I början av internet, året var 1997. Och det fortsatte med att Cecilia Källén på stadsdelsförvaltningen (hon hade som uppgift att skapa friskvårdsaktiviteter för äldre), genom pensionärsorganisationerna drog hon ihop ett gäng ”åldringar” för att starta en Seniornet klubb. Hon och även några i gänget hade via nätet fått nys om att ett Seniornet Sweden hade bildats. Arbetsförmedlingen hade ett projekt igång för arbetslösa ungdomar, som gick en utbildning för att lära sig arbeta med dator. Det kallades Kullagret och hade en betydande datasal. Cecilia hade kontaktat även med dem eftersom hon ansåg att det behövdes datorer och handledare för den tänkta klubben.

När klubben väl var registrerad hos Seniornet blev det första jobbet att sprida kunskap om vår existens, något vi fick hjälp med av stadsdelsnämnden, vilken ställdes till pensionärsorganisationerna. Nästa arbete var att planlägga någon form av verksamhet/uppgift. Sw (Seniornet Sweden) hade ordnat en introduktion som kallades Prova på, som vi fick tillgång till. Vi sammanställde en inbjudan till en 2,5 timme lång genomgång av vad en dator är och vad den kan användas till. Den skickades, med hjälp av stadsdelsnämnden till pensionärsorganisationerna. Handledare då? Ja klubbens enda medlemmar i det läget, styrelsen, stod ju till hands. Men det räckte inte på långa vägar, visade det sig. Men ungdomarna på Kullagret ställde gärna upp, gratis och tyckte det var roligt att lära ”dinosaurier” om data.

Vi körde en höst- och vårtermin och uppslutningen var överväldigande. Tro det eller ej men vi ”tröskade” igenom hela trehundraåttiosex (386) individer under dessa två terminer. Alla var väl inte helt begeistrade i nymodigheten dator, men förvånande många. Klubben blev ett hundratal medlemmar stor på bara sex månader.

Styrelsen börja fundera över en ”egen” lokal och mera djupgående utbildning samt med samvaro mellan medlemmarna. Återigen ryckte Cecilia in och tillsammans med Pelle Carlson fixades en lokal i Mariahissen, en väldigt liten sådan, Kanelbullen kallad (@). Den möblerades med fyra datorer anslutna till stadsdelens bredband. Efterfrågan var fantastisk så vi fick lov att har bemanning fem dagar i veckan. Och är det fortfarande till dags dato. Innan detta mirakel hade vi ”myglat” oss in i skolor med vår verksamhet. Under en tid samarbetade vi med ABF och även Postmuseum med kurser för seniorer.

Studieverksamheten har vuxit kraftigt och omfattar nu de flesta it-apparaterna och programmen.. I nuläget har vi fortfarande starkt stöd från stadsdelsnämnden som håller oss med en permanent lokal i ett äldreboende för vår @ och utbildningsverksamhet. Antalet medlemmar har stadigt ökat genom åren så att nu är uppe och sniffar på ettusen. Vi har en del årliga och tillfälliga sammankomster för våra medlemmar, utöver kursverksamheten.

Men som sagt, starten var svettig, dock rodde vi den iland och ska nog så göra även i framtiden.

Lisbeth Franzon, medlem nr 14: Jag var med när Seniornet grundades och jag är stolt över att ha medlemsnummer 14.

På den tiden arbetade jag med ett projekt inom Reumatikerförbundet. Vi lärde kvinnor med reumatiska sjukdomar att använda datorer. Vi provade ut lämpliga hjälpmedel för att underlätta datoranvändandet och vi kunde konstatera att de hjälpmedel som är bra för reumatiker är bra för alla. I dag vet vi hur viktigt det är med varierad arbetsställning, bra stolar, hur man undviker musarm, vikten av pauser etc. En viktig del i det arbetet var också att inpränta i alla deltagare att man inte behöver vara rädd att göra fel, trycka på fel knapp osv. Datorn exploderar inte.

Detta fick jag sedan anledning att upprepa när jag som volontär varje vecka mötte ivriga seniorer på Gärdesskolan i Stockholm. Där var jag med om många härliga möten som vid första tillfället när en dam kom och berättade att hon innan hon fyllde år (80), ville lära sig hur man handlade aktier över nätet för att slippa courtageavgifter. Många ville lära sig använda e-mail. Jag fick hjälpa ett par att få adresser och sedan öva att skicka mail till varann där de satt sida vid sida i datasalen. Målet var att kunna maila till barn och barnbarn i USA.

Så mycket som hänt sedan den tiden. Så mycket enklare det blivit – för oss som är “med på tåget” men också så mycket svårare för dem som inte är med. Tillgänglighet för alla önskar jag som ledstjärna för Seniornet framöver.